”Hur träffades du och Calle?”

Postat på

Vill ni veta en av de vanligaste frågorna jag får? Det är om Calle. Kanske är det för att jag inte postar så ofta om honom vilket leder till att det skapas en viss mystik kring honom. Jag får ofta frågan om hur vi träffades, Calle och jag. Jag tror faktiskt jag får den lika mycket som varför jag inte postar mer om honom, om oss.

Det finns två anledningar. Den ena är att jag inte är den personen som postar bilder på mig och min kille hela tiden. Jag har aldrig varit den tjejen som postar kärleksförklaringar på Facebook, håller hand, lägger ut selfies på när vi står tätt omslingrade eller bedyrar min kärlek offentligt. Jag kan göra det ibland, när rätt tillfälle ges eller jag känner för det. Men då mina sociala kanaler främst handlar om mig och min kille inte heller vill vara offentlig så har jag respekterat det och hållit igen. Men nu tänkte jag iallafall dela med mig av hur vi träffades då jag dels har fått frågan och dels att jag i många sammanhang har peppat och pushat folk att våga. Att ta steget. Att kolla bortom sitt ”drömideal” och hur man tror en partner ska vara. Så som jag gjorde, när jag swipeade höger på Tinder en bakfull söndag för lite mer än tre år sedan.

Jag befann mig i ett riktigt harmoniskt stadie i livet när jag träffade Calle. Jag älskade att vara singel och var riktigt jädra bra på det. Levde något (okej, väldigt) vilda singelår och jag minns hur jag bara några veckor tidigare hade sagt till en tjejkompis att jag var redo att träffa en kille och satsa. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag var redo att dela allt det fantastiska i livet med någon. Innan dess var mitt intresse för förhållande lika dedikerat som att hålla mig ifrån socker och jag kunde inte ens tänka tanken på att ge en endaste millimeter av mig själv till någon förutom mina vänner. Det hade tagit mig ett år att bygga upp mig själv, hitta bitar i min personlighet som mitt föregående förhållande hade tvingat bort eller tryckt ner. Jag stängde av och började om. En uppgradering till Joanna 2.0. Den versionen fick härja fritt i 1.5 år och fullkomligt blomma ut. Mitt ego fylldes till bredden och jag levde. Hela min existens, mitt väsen, JAG – blommade. Och jag behövde det, jag behövde det som fan.

Jag brukar säga att hade jag träffat Calle under den mest ”galna” perioden i mitt liv hade vi förmodligen inte varit där vi är idag. Och det är jag glad för idag. Jag är glad att jag den där söndagen tog upp tinder, såg förbi att han var blond på bilden (jag hade fått för mig att jag inte gillar blonda killar) och att han inte var den ”typiska” kille jag brukade dejta. Vi levde så olika liv och hade inte någon koppling till varandra överhuvud taget. Jag är glad att jag efter 8 timmar frenetiskt hets-smsande frågade om vi skulle ta en kvällspromenad runt Kungsholmen direkt efter jag hade landat på Bromma efter ett jobbmöte nere i Malmö. Jag är glad över att han stod där, 19:38 utanför Åhlens med en ros i handen och en röd näsduk i fickan som vi hade skämtat om i våra sms. Jag är glad att jag skickade iväg ett sms till honom och tackade för promenaden när jag satt på bussen hem till Midsommarkransen där jag bodde på den tiden. Ett sms som jag nu i efterhand har fått veta gjorde så mycket. Jag är glad att jag bryskt frågade (ja, jag testade honom) om han inte skulle med dagen efter och leta efter en klänning till mig på Zara. Vilket han gjorde – med stort tålamod och engagemang. Jag är glad att jag 3 dagar senare gick hem till honom på höga klackar och pirrig mage. Att jag för varje steg upp för trapporna till hans vindsvåning som sedan blev vårt första boende tillsammans tänkte på hur glad jag var. Jag är glad att jag stannade den natten. Och aldrig flyttade hem igen.

Men framförallt är jag glad över att jag gav mig hän och sa: ”jag vill satsa, inget trams, ska vi köra nu?”

En vecka senare åkte vi till Istanbul där han frågade om vi var officiellt tillsammans och vi upptäckte vårt största gemensamma intresse – att resa. Två veckor senare flyttade jag in på riktigt och hyrde ut min lägenhet. Ett år senare sålde vi våra lägenheter och köpte vår gemensamma lägenhet där vi bor idag. Tre år senare är vi här och lär oss dagligen nya saker om varandra.

Calle och jag är så oerhört olika på vissa punkter att jag ibland blir galen. Jag kan ibland se helt svart när vi diskuterar eller bråkar. För det gör vi, så som de flesta par. Vi argumenterar, diskuterar och är oense. Det stormar och vi härjar. Han är den han är och jag är den jag är. Men det är så det är och vi lär oss ständigt att hantera våra olikheter, att kompromissa och framförallt – att försöka. För vi vet att vi kan bättre, vi är bättre och framförallt så är vi så jävla jävla bra tillsammans när vi väl släpper vår stolthet och skitnödiga attityd mot varandra när vi surar.

Saken är den med Calle att han är den mest omtänksamma och genuint snälla killen jag har träffat. Han är dessutom jävligt skärpt, världsvan och är extremt nördigt upplyst om vissa ämnen, vilket jag tycker är oerhört sexigt. Att han dessutom ser jävligt snygg ut i skjorta, är väluppfostrad (förutom när han surar på mig för jag inte vill prata med honom på gymmet) och är en livsnjutare av rang är några väldigt feta plus. Jag brukar skämta om att det är jag som är mannen i förhållandet då han i princip sköter det mesta hemma – men jag är evigt tacksam varje dag att han gör så mycket som han gör. Det gör honom till en enastående man.

Vårt största intresse är resa och mat vilket har gett oss oförglömliga minnen tillsammans. En av de finaste grejerna han har gjort för mig är när han överraskade mig med en resa till Mexico vilket han hade planerat tillsammans med Louise i över ett halvår (läs om den här). Eller när han lurade iväg mig till Curacao via Kanada och Colombia i 5 dagar. Det är fantastiskt och jag känner mig löjligt bortskämd men lycklig när det händer. Men det handlar inte om de stora gesterna. Bara det att han frågar om vi ska springa en morgon då han vet hur mycket jag älskar att springa och är nere över situationen jag befinner mig just nu gör mig glad. För jag vet att han aldrig skulle fråga något sådant annars. Springa är inte hans grej, men han gör det för mig skull och biter ihop tills vi når 6 km och han får vika av medan jag fortsätter. Han peppar och hejjar, för att inte tala om på tävling då han springer runt på området med kamera, gopro och tidtrackern för att hinna ta bilder och skrika sig hes. Han stödäter kakor med mig när jag är nervös och skäller på mig när jag är slarvig. På gott och ont.

Häromdagen såg vi ett avsnitt av Mordet av Versace där mördaren är lyxeskort. Jag vänder mig om till Calle och frågar om han tror jag skulle få många kunder som eskort. Han tittar på mig, synar mig upp och ner och säger sedan ”Mja, en del, det skulle nog inte vara några problem”. Sen vänder han sig om och fortsätter titta på serien som inget hade hänt. Det låter bisarrt, jag vet. Men det är något i det enkla, råa och humoristiska som får mig att le. He got my back liksom.

Det är inte lätt att älska någon. Att dela sitt liv med någon och kompromissa. Speciellt inte när man är en person som är väldigt självständig och gasar framåt. Det blir lätt friktion. Jag har lärt mig och lärt mig fortfarande i detta förhållandet, vilket jag även tror han gör. Och jag tror faktiskt jag hellre väljer det än att vakna bredvid någon som inte får en att känna något alls, varken kärlek eller ilska.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.