Vi är alla medskyldiga till den indiska kvinnans död

Postat på

De senaste dagarna har våra delar av världen fokuserat på firande, mat, fest och glädje. I en annan del av världen har tusentals människor engagerat sig i en händelse som bringade en ung kvinna om livet. 23 år gammal våldtogs och misshandlades hon till döds av sex män. Hon färdades på en buss som stannade vid flera tillfällen utan att någon ”såg” vad som pågick. Efter att de var klara med henne kastade de henne av bussen i farten. Indien är i kaos efter händelsen och framför allt kvinnorna i landet går bärsärkargång för att tvinga fram en förändring.

Jag läser på Helena Sandklefs (journalist och sambo med Magnus Betnér, båda två väldigt engagerade i kvinnofrågor) twitter:

Gruppvåldtäkten i Indien avslutades med att man körde ett järnrör så hårt upp i underlivet att man fick med vitala organ ut.

Läs det igen.

Jo, jag vet att det är fruktansvärt jobbigt, men läs det igen.

Gruppvåldtäkten i Indien avslutades med att man körde ett järnrör så hårt upp i underlivet att man fick med vitala organ ut.

Blunda en sekund och ta in vad det står.

Den första tanken som dyker upp i mitt huvud: ”tack gode gud för att hon fick dö, för vilket helvete hade hon levt i resten av sitt liv, om hon överlevt?”

Smärtan, fysiskt och psykiskt, med en kropp och själ för alltid förstörd.

Vi är alla delaktiga i att det här kunde hända.

Eller låt mig omformulera mig. Delaktiga i att sånt här händer. För inte fan är det första gången. Inte är hon unik. Titta på Kongo. Där är det här en del av vardagen. Kvinnor våldtas som en del i krigsföringen. För att slå ut samhället ger sig militären på kvinnorna. De vet att de då förvisas från sina hembyar, tvingas iväg på flykt, skuldbeläggs. Deras handlingar river upp och förstör hela samhällsstrukturen och det är en ytterst medveten handling. Det händer varje dag. Jo, varje dag.

Vi har sett det hända även i Sverige. Unga kvinnor utsätts för övergrepp vi inte kan förstå, inte vill förstå, inte vill ta in. Gärningsmän frias i brist på bevis eller för att de skyller på varandra. Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisas. men jag undrar stilla- hur kan de leva med sig själva? Hur kan de fortsätta existera efter att ha suttit där, varit delaktiga på olika sätt, utan att nån gång säga stopp. För av sex män, som under en timmes tid utsätter en oskyldig kvinna för detta, så måste någon, under i alla fall en millisekund, ha tänkt tanken att ”nej, nu räcker det, nu går vi för långt”. Troligen har flera av dem tänkt det nån gång under tiden. Men ingen sade något. Ingen avbröt, ingen stod upp. Och så är det, att tiga är att samtycka, så ni är alla lika skyldiga. Precis som alla vi som står vid sidan om och bara säger ”det är ju förfärligt, de borde skjutas” är medskyldiga. Ord är i det här fallet helt meningslösa.

Jag undrar också- vad tänker deras mammor just nu? Som fostrat människor till att utföra dessa handlingar, på sina medsystrar? Hur ska de nånsin kunna leva med skulden?

För det räcker inte att svära lite, kasta ur sig några floskler om att de minsann måste få sitt straff. Vi måste agera.

Och i all ångest jag känner över att jag skulle vilja säga upp mig från mitt jobb, resa iväg och arbeta med att informera, utbilda, stötta och hjälpa, både kvinnor och män i hela världen, så inser jag att jag redan har börjat. Jag gör faktiskt skillnad. I år gjorde jag, tillsammans med ett femtiotal andra människor 104 000 kronors skillnad. Just i Kongo. Just för kvinnor som utsatts för precis det denna indiska kvinna utsattes för. Nästa år tänkte vi göra 200 000 kronors skillnad. För människor i Bangladesh, som slåss med en annan typ av problem, som ändå går hand i hand med detta. Makten att äga sitt eget liv.

För ur den makten kommer styrkan att respektera andra och hedra sig själv. För ingen jävel gör såna här saker för att det är kul. Det ska vi inte tro, att det är psykiskt sjuka människor som gör det pga något fel i huvudet. Nej, det är fullt friska människor, men de lever ett liv där omständigheterna driver dem och får dem att tappa respekten. Fullt friska män, militärer oftast som hetsas av situationen men i detta fall civila, vuxna män med eget ansvar som av någon anledning tappat uppfattningen om rätt och fel, och helt slutat tro på människovärde.

Jag vet att det är en droppe i havet, men det är nånting. Nånting konkret, och det gör mig lite lugnare, tårarna slutar rinna för en stund och jag tänker att det finns ett sätt. Vi kan alla göra något. Men så länge vi bara sitter där och svär lite vid frukostbordet så kommer inget att hända. Vi måste göra som kvinnorna i Indien gör just nu. Vi måste riva upp himmel och helvete, vi måste tvinga alla att se, att öppna dörren till sin skyddade verkstad och se hur världen ser ut egentligen. Det duger inte att blunda för att ”det är för jobbigt, jag vill inte veta”.

Det här är vår värld, vårt samhälle. Världens bästa samhällskunskapslärare sade till mig på gymnasiet att vi får det samhälle vi förtjänar. Svårare än så är det inte.

Vilket samhälle har vi förtjänat?

Välkommen till första dagen i ditt nya liv! Jag hjälper dig att ta bättre hand om dig själv, antingen du behöver hjälp med att komma igång med träning, se över dina matvanor eller kanske toppa formen inför en tävlingssatsning. Jag har gedigen utbildning och erfarenhet av träning och hälsa på såväl akademisk nivå som inom elitidrottsvärlden. Jag jobbar med löpare, fitnesstävlande och motionärer, oavsett tidigare träningserfarenhet. Jag har gedigen utbildning och lång erfarenhet av träning och hälsa. Låt mig hjälpa dig att ta din träning och hälsa till en ny nivå!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *