Jag är inne i nån slags hösttrötthet. Herre gud vad trött jag är! Dagarna går i ett töcken och jag somnar innan huvudet landar på kudden på kvällen. Som grädde på moset så är den här veckan fullspäckad med jobb, så jag har inte tid att ta sovmorgon eller sova middag en endaste dag. Bara att tugga på alltså. På söndag får jag sova ut, det löser sig.

Igår kväll körde jag veckans uteträning som vanligt, och med omställningen till vintertid så var det alldeles kolsvart redan när vi började. Fullmånen lyste på oss genom träden och det bet ordentligt i kinderna, och som vanligt gick timmen alldeles för fort.

Jag lyckades både med konststycket att tro att jag skulle klara av att visa ryggresningar på marken, och att studsa runt och göra utfallshopp lite här och där, så magen kändes helt ihoptryckt när jag kom hem, och fogarna ömmade. Jaha du, smart där. Ibland lyckas jag verkligen förtränga att jag är gravid i åttonde månaden, jag tror på nåt sätt att om jag inte låtsas om det så kommer det inte att påverka mig. Det visade sig igår att det inte var sant, något jag ju egentligen borde vetat men efter att ha sett så många människor som alltid tycks göra sin situation lite värre än den egentligen är så har jag upparbetat nån slags förmåga att själv alltid utgå ifrån att saker faktiskt inte är något problem alls, hur svåra de än kan se ut på pappret.

Jag kommer att vara lite hård nu, men på föräldrautbildningen igår slogs jag av just detta, att det inte handlar om hur vi har det utan hur vi tar det. Vissa av de blivande mammorna där var så uppslukade av hur jobbigt de upplevde det att vara gravid medan andra mest tyckte att det varit en dans på rosor. Visst kan en graviditet se olika ut, det har vi varit inne på förut, men inte fasen blir det väl lättare för att jag hela tiden tycker synd om mig själv?? Det är ju vad det är och det är ju i högsta grad frivilligt. Visst har jag haft dagar när jag beklagat mig, och det har ni även fått dela här i bloggen (mest över fogarna och den uteblivna löpningen), men jag har ryckt upp mig, accepterat och insett att inget blir bättre av att klaga, gör det bästa av din situation istället.

Det här gäller alla delar av livet. Man kan gnälla över att ha för lite pengar, för mycket på jobbet, en elak chef, en oförstående sambo, för mycket hull på magen eller för ont i ryggen. Det hjälper inte, lös situationen istället!

Vad vill jag säga med allt det här då? Egentligen bara en sak.

Var inget offer!

Jag avskyr när människor gör sig själva till offer. Det är DITT liv, DITT val, DIN kropp, DIN tid. Ingen kommer att rädda dig, du måste själv skapa det liv du vill ha, så att du kan sitta där på hemmet om X antal år och titta tillbaka med stolthet på vad du genomfört och upplevt. Du har bara en chans och det bästa sättet att ta vara på den är att leva ditt liv precis som du själv vill. Sen kan saker drabba oss, vi kan förlora närstående, vi kan drabbas av sjukdom. Då är det inte mycket att göra, men låt inte triviala vardagssaker göra ditt liv till en enda dramaqueen-vandring där allt handlar om att få sympati och uppmärksamhet.

Du är för bra för det!

Nämnde jag förresten att min sambo just blivit arbetslös, från det jobb han precis påbörjat, för att de ska lägga ner firman? Nämnde jag att vi just köpt hus och därför står med ett trevligt lån att betala, och dessutom har ett barn på gång, med alla kostnader det medför? Och att jag lovat mina klienter att bara vara föräldraledig på heltid en månad? Nämnde jag att jag, som endast har mitt företag som inkomst, då måste se till att dra in tillräckligt för att försörja oss tre tills han hittar ett nytt jobb, vilket han säkert gör väldigt snart, men man aldrig kan ta förgivet?

Livet är fan inte rosenrött hela tiden, men jag står fast vid mina ord. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det!

Styr stegen dit du själv vill!