Jag hade planerat att åka in till Göteborg och jobba lite idag. Samtidigt tänkte jag passa på att träna på World class, där jag tidigare har instruerat pass, och hänga med på den lunchspinning som de kör på fredagarna. På vägen till bussen fick jag ett samtal från gymet. Passet saknade instruktör. Kunde kanske jag tänka mig att köra.

Ja, vad var alternativet? Att inte få träna spinning, för instruktören var ju sjuk. Jag kunde bara säga ja.

Även om jag verkligen älskar att instruera så blev jag lite orolig, jag har inte kört ett riktigt spinningpass sen i slutet av juli, bara cyklat ute och på gymet- Och då har jag alltid kunnat utgå från min egen dagsform. Nu var jag tvungen att leverera. Skulle kroppen orka det?

På bussen mot stan komponerade jag ihop ett pass utifrån de spellistor jag körde i somras, kladdade ner en passbeskrivning på ett visitkort och tänkte sedan att ”det löser sig”. Jag har ändå sju  års erfarenhet i ryggen, det borde ju gå bra.

Och det gick bra, hur bra som helst faktiskt! Jag förklarade läget i början av passet ”jag är snart i åttonde månaden så jag vet inte om jag kan ösa på fullt men annars får ni ösa lite för mig också”, men det hade inte behövts, kroppen jobbade som att den aldrig hade gjort annat. Vilka endorfiner!

Det härligaste var nog att få möta alla goa stammisar igen och trampa ihop med dem, det gjorde verkligen min dag!

Mitt snabbt komponerade pass gick tydligen hem.