Jag vaknade inte upp piggare idag, tvärtom. Ännu mer förkyld, ännu tröttare, ännu mer huvudvärk. Jag lägger därför en fjärde vilodag till de tidigare tre och konstaterar att det finns mycket mindre att blogga om när man inte tränar. I alla fall om man har en träningsblogg.
Idag sitter jag i alla fall på tåget nästan hela dagen, så jag kommer troligtvis att hinna med en hel del jobb. Alltid bra, och en stor fördel med att ha nästan hela företaget i datorn, jag kan jobba var som helst och bryr mig föga om tåget är försenat eller tar extra lång tid, jag gör samma sak här som jag hade gjort hemma, fast hemma är miljön något trevligare. Varken öppen spis eller bamsestora tekoppar finns att tillgå på tåget.
Ni som är nyfikna på bilder från helgens SM, det kommer. Kameran är längst ner i resväskan. Linda har dock lagt upp några bilder, och hon har även analyserat tävlingen, som kanske inte riktigt blev som någon av oss hade hoppats på. Som coach är det svårt att välja rätt ord i såna här lägen, så jag låter hennes ord tala och konstaterar att hon fortfarande är ung, det finns många tävlingar kvar och många hårda lärdomar att uppleva, men talangen och viljan finns där och det är den vi tillsammans ska försöka utveckla och kontrollera.
Jag fick frågan om jag inte själv blir sugen på att stå på scenen igen när jag såg alla tävlande. För första gången på flera år var svaret faktiskt JO. Fascinerande, vi får se var det tar vägen i framtiden.
Bild lånad från Lindas blogg
nyfiken- vad kunde du som coach gjort för att påverka slutresultatet i en annan riktning?
Hur tycker du linda utvecklats sedan lucia?
Hej Sebastian!
Det jag ffa skulle gjort var att vara betydligt tuffare med att styra hennes kost, inte låta henne själv sänka så mycket som hon gjorde på slutet. Det är dock svårt så länge man inte bor med någon dygnet runt, kommunikation är viktigt där och jag borde ha ställt tuffare krav. Frågan är dock hur man gör detta när man inte kan kontrollera någons förehavanden dygnet runt?
Det som ffa hände pga detta var att hon tappade en hel del muskler, sedan Lucia talar vi säkerligen om 4-5 kilo. Det är en tuff sport mentalt, och att orka stå emot trycket och inte hamna i ett destruktivt beteende där maten blir en fiende, det är inte all som klarar det. Vi har försökt hitta ett bra sätt att stötta, alla vi som jobbar med henne, men kanske behövs det hjälp från någon med mer utbildning just på det psykologiska? Jag är ingen utbildad terapeut. Jag vet att Linda är medveten om vad som hänt och det enda hon kan göra nu är att blicka framåt och söka balans, jag hoppas att hon finner den och jag ska göra det jag kan för att hjälpa på vägen, men en längre tids vila från tävlingar tror jag är en bra första start.
vänligen
Modigt att i är så ärliga!
Hur vanligt är dessa negativa destruktiva ätstörningarna?
Och du som coach- fortsätter du arbeta med en sån klient- alltså, kan du med gott samvete coacha en sådan person mot en ny tävling?
Oj, det är svårt att svara på hur vanliga de är, då skulle jag behöva känna alla tävlande personligen vilket jag naturligtvis inte gör. Dock kan jag, efter att både ha tävlat själv och ha jobbat med tävlande i flera år, säga att det är betydligt vanligare än medelsvensson tror.
Ja, alltså samvete, du menar om jag kan pusha henne fast jag vet att det finns hjärnspöken att fightas emot? Nej, det kan jag inte. Jag har därför avrått från tävling på minst ett år, och vi har tillsammans kommit fram till att hon ska hitta tillbaka till en balanserad inställning innan vi gör en ny satsning. Hälsan är alltid viktigast och givetvis är hennes välmående högsta prioritet för oss båda.
Men det låters om om allt är klientens fel?
Eh, va? Hur kan du läsa det så? Jag skriver ju flera gånger ”tillsammans” och ”vi”. Inget är nåns fel, man kan inte styra när såna här saker tar över ens huvud, självklart är det inte den drabbades fel och du får verkligen inte skuldbelägga henne!! Det är en skitsvår situation men vi har tillsammans bestämt att vara ärliga, med förhoppningen att kunna hjälpa andra i samma situation att inte känna sig ensamma. Därför skriver jag om det, men jag betackar mig för kommentarer om att det är hennes fel, det tror jag du själv förstår att ingen önskar sig att få skulden, var istället positiv och peppande, det hjälper nog mer.
Okej- men vad som vore ruskigt intressant är om du med din erfarenhet ville lägga ett rejält blogginlägg om detta! Inte såklart om denna enskilda individ utan om fitnessens baksidor vad gäller ätrstörningar etc.
du har själv tävlat- hur gjorde du för att behålla balasen då?
Jag ska se vad jag kan göra. Jag är som sagt inte utbildad terapeut och jag vill inte kliva någon på tårna, det är ett jättesvårt ämne!
Hur jag gjorde? Ja, du, jag vet inte. Jag försökte behålla träningen som EN del av livet, inte hela livet. Jag blev också påverkad, men klarade mig ändå relativt bra. Jag brukar säga att jag förstår varför kvinnor ofta kommer tillbaka i den här sporten och är bättre när det fått barn, då tvingas man behålla distansen och fokus ligger på andra delar i livet, träning och kost upptar inte hela ens tid och energi. Jag tror lite på att desto mindre man försöker (givetvis inom gränser) desto bättre går det, att ta det med en klackspark helt enkelt!
Det är ju en hobby, det måste man komma ihåg, kärleken till träningen får inte glömmas bort i jakten på den perfekta fysiken.
Krya på dig! Bra jobb du har som du kan ta med dig överallt! Spännande att följa dig om du tar steget upp på scenen igen!
Jag måste få säga att jag tycker att det är otroligt synd att Bodyfitnessen har utvecklats som den har gjort, att tjejerna måste vara så extremt rippade. I mina ögon är det helt fel att de som placerar sig i topp 3 i BB även kan tävla OCH placera sig i topp 3 i BF. Däremot är jag otroooligt imponerade av allas kroppar, God Damn vilka magnifika prestationer de har åstadkommit. ”Din” Lind var ju verkligen i högform, mn det är ju alltid svårt med bedömningssporter (visste man inte det innan, lärde man sig det under sommarens OS…)
Nu ser vi fram mot Lucia och alla nya ansikten där
Hoppas du kryar på dig snabbt nu. Massor av vila är nog den enda medicinen
Kram