Efter alldeles för många timmars stillasittande vid datorn kände jag ett starkt behov av att komma ut och andas frisk luft. Höstluft. Jag älskar att bara få vandra omkring här ute i skogarna, kors och tvärs, i min egen värld, och låta tiden bara gå.

Jag tittar inte så mycket på klockan längre när jag promenerar, vet att det viktigaste nu är att hålla igång och värderar tiden utomhus mer än antalet kilometer jag lägger bakom mig. Lyssnar på kroppen och låter den bestämma distansen och tempot. Idag stannade jag på ungefär 45 minuter, vilket gärna hade fått vara lite längre men jag har fortfarande några timmars jobb kvar innan sambon kommer hem och det är dags för gymet, så jag fick helt enkelt nöja mig. Bättre än inget. Mycket bättre!