Efter fyra dagar i Stockholm är jag nu tillbaka hemma. Väldigt skönt måste jag säga, även om helgen har varit fantastiskt givande så längtar jag alltid hem om jag är borta mer än två dagar. Det var skönt att komma hem till mitt lilla hus, hoppa i mysbrallorna och gå ut i trädgården, bara känna lugnet.
Jag hade en tanke om att träna i kväll men jag var faktiskt så trött att jag avstod. Helst hade jag lust att sova middag direkt jag kom hem men jag vilade en stund i soffan istället och gick sedan ut och fixade lite på gården, krattade, skottade och fixade.
Det är verkligen fascinerande hur min kropp inte alls vill ta i och orka på samma sätt som den brukar. Att skotta en hög med jord brukar inte lämna mig ens berörd, idag ömmade ryggen redan efter 3-4 spadtag och varje gång jag försökte ta ett steg i sidled eller sopa jorden lite med foten istället för med spaden så högg det till i fogarna. Toppform, verkligen.
Jag har lite svårt att fatta att jag faktiskt är i sjunde månaden nu. Jag tycker ju att jag känner mig så väldigt pigg, så jag glömmer att jag faktiskt har ont, och att fogarna kräver specialbehandling. Jag kör på tills det plötsligt hugger till och då blir jag lika förvånad varje gång. ”Vad fan hände nu!?” liksom. IQ fiskmås.
Dessutom känns det inte bra att lämna över allt jobb här hemma på sambon. Han ser ju också att jag är pigg, så det känns som att jag hittar på undanflykter om jag börjar klaga och säga att jag inte ens orkar skotta en halvtimme. Jag vill verkligen inte få massa sympatier i onödan, men givetvis vill jag ju gärna slippa plåga mig. Som idag i tunnelbanan i Stockholm, nån stackare hade gärna fått hjälpa mig släpa mina väskor uppför trapporna, det hade suttit fint att slippa bära en svintung väska i ena armen och hänga över åt andra, höfterna älskade mig inte just då kan jag avslöja. Men nej, ingen erbjöd sig, så jag släpade leende väskorna upp och ner. Jag skulle aldrig sänka mig till att be om hjälp, det är jag tyvärr för stolt för.
Nåja, hur hamnade jag i det här ämnet? Jag ville nog mest skriva av mig lite, och tycka synd om mig själv för att jag har så ont att jag inte ens kan skyffla jord med stöveln. I-landsproblem på rätt hög nivå.
Imorgon tar vi nya tag, och då tänker jag minsann få till lite träning!
Ryck upp dig, det är inte hela världen!
Trappor? Varför tog du inte bara hissen?
Angående med att folk inte reser sig på bussarna; min mamma noterade samma sak när hon hade opererat sitt knä och hoppade runt på kryckor. Dock noterade hon att unga och pensionärer nästan alltid reste på sig. Människor som var ca 40-55 gjorde det dock aldrig.
Det där förvånade mig alltid som gravid. Jag åker helst inte buss, men mot slutet fanns inget alternativ och det var aldrig någon som reste på sig på bussen eller flyttade sin väska från det lediga sätet.
Däremot blev jag glatt överraskad över alla hjälpsamma människor efter att S kom. Oftast är det medelålders män faktiskt som erbjuder sig att hjälpa till med vagnen. Fast de har inte riktigt fattat att vagnarna idag är något annat än de var på 70-talet, och att man grejar det mesta med vagnen själv idag.
Det ÄR synd om dig nu när smärta begränsar dig. Det är väl inget i-landsproblem tycker jag, utan ett alldeles verkligt problem för dig. Det kommer alltid att finnas folk som har det värre och man ska förstås inte gnälla om småsaker – men för dig är väl inte detta en småsak? Du vill ju vara, och är, den starka som inte går av för hackor och just nu är du inte dig själv. Men det kommer du att bli igen. Och då med en bäbis hos dig.
Men du. Vet du hur väl den där kommentaren landade? Så underbart, precis vad jag behövde höra. Tack, tack, tack! Du gjorde min morgon!
Stor kram!
Skön inställning!