Idag har jag alltså gjort teorin på löpcoachutbildningen som jag går denna helg. Jätteroligt, en enormt inspirerande och kunnig föreläsare och många nya idéer och tankar. Givetvis innehöll dagen även en hel del repetition, hela förmiddagen ägnades åt fysiologi och puls, ämnen som jag som hälsopedagog har läst i flera månader på universitetet, men repetition är alltid bra och att påminna sig om vad en mitokondrie egentligen gör, och hur hemoglobinet transporteras, det är aldrig fel.

Under eftermiddagen pratade vi mer om coaching, ledarskap och feedback. De här bitarna älskar jag! Hur förmedlar jag bäst ett förändringsförslag till min klient, och hur avgör jag om jag alls behöver förbättra den här egenskapen i klientens löpteknik? För, som Pernilla (föreläsaren) sade, bäst coach är inte den som hittar flest fel. Faktiskt.

Dagens suraste var ändå att känna hur träningssuget smög sig på i takt med att vi pratade om olika intervallpass, tröskelpuls och mjölksyratålighet. Att efter föreläsningarna var slut tänka tanken att kanske promenera en timme innan jag åkte hemåt och i samma sekund inse att nej, du kan inte, för du kan inte ens gå raskt idag. (Att springa 20 meter till tunnelbanan resulterade i total kramp i hela höftpartiet). Inspirerande omgivningar har sina nackdelar, just nu i alla fall.

Imorgon står det praktik på schemat och då hoppas jag på att kunna hänga med på en cykel. Styrkedelen kommer jag säkert att kunna hänga med på och kanske även några av löpskolningsövningarna, men i övrigt får jag nöja mig med att studera de andras prestationer, och heja på dem under maxpulstestet. Det är jag ändå lite glad att jag slipper…