Ni som följt min blogg ett tag vet att jag gillar att ha åsikter. Jag har liksom svårt att låta bli, jag tycker och tänker så mycket och bloggen är ett perfekt sätt för mig att få dela med mig av mina åsikter, och kanske ta del av era, även om ni inte håller med mig.
Igår när jag satt och svettades på spinningcykeln så började jag fundera på det här med viktuppgång under graviditet. Det här är ett extremt känsligt ämne, det vet jag, men ofta när jag har uttalat mig i frågor kring barn och graviditet, eller att hinna träna med barn, eller vad det nu är, så har jag fått svaret från andra kvinnor att ”lätt för dig att säga, återkom när du själv har barn”. det är inte okej att tycka något om man inte själv varit i den situationen. Detta är givetvis absurt, jag har massor av åsikter om handikappades rättigheter, homosexuellas rättigheter, politiska beslut i Afghanistan eller USA osv osv, fast jag inte själv befunnit mig i alla de situationerna.
Nåväl, nu när jag är gravid så tänker jag i alla fall tycka till om just viktuppgång och hälsa under graviditet och hoppas att jag i alla fall ska slippa bli bemött med argumentet ”du vet inte hur det känns” i just den här frågan.
Det är ingen nyhet att kroppen inte mår bra av att vara överviktig, oavsett om vi bär ett barn eller inte. Mer vikt belastar lederna mer, ryggen tar stryk och det blir svårare att klara av vardagen. När kvinnokroppen bär ett barn så måste den givetvis bli tyngre, ett barn ska växa och utvecklas där inne och dess välbefinnande är det centrala.
Jag har lärt mig under den här tiden att en graviditet ”väger” ungefär 10 kg. Barnet, moderkakan, extra vätska, extra blod osv. Däromkring måste vi alltså räkna med att gå upp, och det är helt normalt. Desto mer du väger innan du blir gravid, desto mindre bör du dock gå upp och överviktiga rekommenderas ofta att inte gå upp något alls, eller väldigt lite. Underviktiga kan gärna få gå upp lite mer än de 10 kilona, för att kunna ge näring både åt barnet och sig själv (ni vet väl att barnet får sitt först, så den som blir lidande annars är mamman).
Genom att fortsätta träna utifrån dina förutsättningar, och sköta din kost väl, behöver du inte gå upp mer än 10-12 kg, anser jag. Och det är här min fråga kommer in- hur kommer det sig att vissa människor rusar upp 25-30 kg i vikt? Varför låter man det hända?
Ni kan hävda allt vad ni vill att alla är olika, alla kan inte träna så som jag gör osv osv. Faktum kvarstår dock, att gå upp 20 kg eller mer är inte bra, varken för dig eller barnet!
När jag tänker på vänner omkring mig som tränar så finns det ingen av dem som gått upp mer än 15 kg, de flesta kring 10. Inte en enda av de som hållit igång har gått upp 20 kg! Min mamma har talat om för mig att ”du ska inte vara så kaxig, plötsligt binder kroppen massa vätska och det kan du inte styra”. Men varför binder kroppen vätska? Jo, för att vi inte rör på oss! Inte fasen kommer du att binda 10 kg vätska om du håller igång och promenerar, cyklar eller styrketränar. Glöm det.
Jag har inte kunnat träna alls som jag har velat på slutet, jag fick sluta springa i vecka 20 och den sista veckan har jag inte ens kunnat promenera pga mina foglossningar. Här finns det då två alternativ, att ge upp och lägga mig i soffan och äta praliner, eller att göra det bästa av situationen.
Kan du inte springa så kan du kanske gå?
Kan du inte gå så kan du troligen cykla?
Kan du inte cykla så kan du i alla fall garanterat styrketräna?
Simma?
Ni förstår. Givetvis är varje graviditet olika men säg inte att det inte går, det finns alltid nåt du kan göra. Och om du inte tycker det är så himla roligt- gör det ändå! Allt i livet kan inte vara roligt, det handlar faktiskt om att skapa de bästa förutsättningarna för både dig och ditt barn, och utan att ha upplevt det ännu vågar jag påstå att en förlossning på 15-25 timmar går betydligt lättare om du har bra kondition än om du legat på soffan i nio månader. Rätta mig om jag har fel.
Och sen kosten då, den är verkligen ett eget kapitel. Jag får varje vecka frågan om jag har några cravings. Vadå cravings, hela livet har vi väl cravings? En del är som tokiga i ostar, andra älskar choklad, nötter, olika typer av korv, kex osv osv. Bara för att jag har en craving så behöver jag väl inte falla för den? Om jag skulle falla för suget varje gång jag ville ha choklad (i vanliga fall, just nu är jag faktiskt inte så sugen på det) så skulle jag snart rulla fram. Bara för att man blir gravid kan man väl inte sluta tänka på vad man äter, och bara följa köttets lustar?? För faktum är att de kilon man går upp, utöver de 10-12 jag nämnde ovan, de kommer att sitta kvar när bebisen är ute. Den tar inte automatiskt med sig dem när den sticker ut, så att ”passa på” under den här tiden är ingen bra idé. Lika dålig som att passa på under andra tider av livet, typ semestern.
Sköter man kosten bra så kan de flesta hålla en sund viktuppgång även om kroppen inte är så sugen på att träna, pga smärtor eller annat. Nästan alla jag pratat med, som faktiskt gått upp mycket i vikt under sina graviditeter, säger att de ångrar att de inte skötte sig bättre- att de inte höll igång med träningen eller tänkte på vad de åt. Många av dem tränar mycket idag men hade på den tiden inte alls samma livsstil och var helt enkelt inte lika medvetna.
Vilken tur att det aldrig är för sent att börja bry sig om sin hälsa!
Så- lever jag som jag lär då?
Ja, jag tycker nog det. Jag har nu gått in i vecka 26, om någon vecka är vi alltså i sjunde månaden och igår visade vågen på 4 kg plus. Det mesta kommer på slutet så jag kommer garanterat att nå de där 10 kilona, men om jag ska lyckas gå upp 15-20 kg så måste jag öka med omkring ett kilo i veckan resten av tiden och det känns inte så troligt. Jag summerar min träning till 6-8 timmar i veckan fortfarande, självklart med en lägre intensitet än tidigare men jag tycker ändå det är helt okej. Cykelpassen utomhus ger ju ett antal timmar distansträning och sen kompletterar jag med styrka 2-3 dagar i veckan och promenader när fogarna är med mig.
Mitt syfte med detta inlägg är INTE att hoppa på andra kvinnor, det är ju lite tabu att skriva såna här saker som kvinna, men det jag vill är att få folk att förstå att man kan styra sitt eget liv, alltid, så även med en bebis i magen. Det mesta handlar om inställning och att göra det bästa av situationen. Det är kanske inte lika roligt att träna de träningsformer som fungerar just nu, men det är bättre än ingenting och du kommer garanterat att kunna träna det du vill snabbare efter förlossningen om du biter ihop och kämpar på nu.
Så kör på, var rädd om dig, håll igång och ta väl hand om ditt lilla mirakel där inne. Det tänker i alla fall jag göra!
Ett av de sista löppassen i år (?) i vecka 20, eller kanske 21.
Det här inlägget är bara fruktansvärt.
Sitter just o läser ditt inlägg om graviditet och vikt. Jag tränade och åt ”som vanligt” under min graviditet. Efter v36 blev det ”bara” promenader, då jag inte ville riskera ett för tidigt fött barn. Men jag gick ändå upp 22kg. Idag, 2 månader efter förlossningen har jag gått ner 14 utan att ”göra” nåt. Nu ska de sista 8 tränas bort. Jag kan förstå din syn på det hela, men vi styr verkligen inte allt gällande graviditet. Min syster gick upp 3kg så vi är alla olika.
Pingback: Vet ni vad jag tror? « fitnesscoachen
Min syster som unnade sig väldigt mycket under graviditeten och gick upp 30 kg. Hon var nog lite underviktig innan, men hon blev verkligen en valross. Tog två år innan hon var sig själv igen om än mer normalviktig efteråt.
Därför var fast besluten att bara gå upp de där 10-12 kg som enl vad jag har hört är vad en graviditet väger. Jag var ju i väldigt bra form när jag blev gravid och tänkte att det inte skulle vara några problem. Tji fick jag redan de första veckorna då jag utan att ändra någonting gick upp ca 1,5 kg i veckan. Jag blev helt nojig. Fortsatte att träna som vanligt ca 3-4 pass i veckan. Ledde t ex skivstångspass på Friskis & Svettis två ggr/vecka i 8 månaden. Sista passet jag gick på var ett IW-pass i vecka 40. Vågen stannade på plus 17,5 kg.
Jag tror att i alla fall de där första veckornas viktuppgång var hormonella och inte något jag kunde styra över. De övriga var nog för att man ju inte pushar sig som vanligt när man är gravid även om jag vill understryka att jag inte mesade runt.
Såg bilder på mig själv i åttonde månaden häromdagen. Valross.
Kämpar fortfarande med de sista fem kilona så här 18 månader senare. Det är så klart svårare att finna tid till träning när man har en till som ska visas hänsyn till. Min icketränande make blir inte direkt överlycklig när jag hintar om att jag vill gå och träna, men det får han ta i alla fall några ggr per vecka. Fick till tre pass i veckan och är riktigt nöjd med det. Det finns alltid tid, men det är mycket annat som kommer emellan när man har barn.
Mitt mantra för hösten är: Just do it! Jag ska finna tid till mer träning i mitt liv. Imorgon blir det matlåda och rask promenad på lunchen. Trist att inte luncha med kollegorna, men den läskiga kantinmaten kan jag verkligen vara utan. På kvällen leder jag skivstång/intervall på Friskis. Det blir en bra dag!
Jag tycker det viktigaste är att man försöker, att man siktar på hälsa även under graviditeten, precis som alltid annars. Sen kan det ändå gå lite som det går men att bara släppa allt och tro att kroppen mår bra av godis och kakor, det är där problemet sitter tycker jag. Du kommer säkert tappa de sista kilona snart, så som du håller igång.
Ha en fin dag!
Så sant så sant
Jag blev väldigt dålig under min graviditet & tyckte jätte synd om mig själv.. Så jag tröståt.. Grattis.. 34 kg kom som ett brev på posten!! Tänk efter!!! Passa inte på… Det blir bara jobbigt efter bebben e född. Jag orkade knappt putta min son i barnvagnen, för jag var då tung. Knäna fick ta enormt mkt stryk. I dag 15 månader senare är jag -36 kg & har aldrig varit mer vältränad!! Men OM jag skulle bli gravid igen, så skulle jag aldrig utsätta min kropp för samma hemska behandling igen!! Lycka till med träningen
Det är precis det här jag menar, att kroppen tar stryk av för mycket vikt, det handlar inte om utseende utan om hälsa och att vårda den enda kropp man har.
Tack för viktig och bra kommentar! Nästa gång går det säkert bättre.
Jag rullade in på BB på 90 kilo. Vilket då motsvarade en 26 kg viktuppgång. Jag sprang, spinnade, tränade – åt bra och hade en sån otroligt glassig graviditet- OCH förlossning, mkt tror jag för att jag hållt mig i form. Men upp gick jag. och det gjorde inget alls. Det viktigaste tycker jag är att låta graviditeten vara det det är och lägga viktfokuset åt sidan. Det är bevisligen så att flera av oss går upp mer trots att vi tillhör den tränande kategorin. Jag tog bort fokuset på att hålla vikten, utan att låta det spåra ur till överätande och det var väldigt hälsosamt för annars tillhör man ju den här gruppen som är på väg mot ett träningsmål och arbetar med kosten för att få den att stötta ens prestation och det var otroligt befriande att släppa det. Jag var sprängfylld av vätska, man såg inte var anklarna började. och då var jag ändå ute och powerwalkade/joggade fram till förlossningsdagen. Såg ut som en sprängfylld blåval typ
.
Det jag också kan vända mig mot är just de här som bara släpper allt och överäter- det är ju som sagt inte bra för varken bebben eller leder och hälsa.
Balans- som vanligt!
Jag håller absolut med dig om att det finns en poäng (om inte förr så när man är gravid!) att tänka på sin hälsa och sitt leverne. Men jag tror inte att det alltid behöver innebära något negativt att gå upp många kilo. Själv åt jag väldigt bra under min graviditet, promenerade mycket, mådde toppen, hade superbra värden och bra blodtryck hela vägen trots att jag låg i riskzonen för att få högt blodtryck och var tvungen kolla det varannan dag under hela gravididteten. Hade dessutom enbart cravings på satsumas!
Ändå gick jag upp 20 kilo, fast det kändes inte alls så, och uppenbarligen syntes det knappt heller eftersom folk alltid kommenterade att jag varken hade nån gravidmage eller såg ut att ha gått upp i vikt. (Vilket var enormt frustrerande att höra typ varje dag från samma personer ”Du är ju smalare om magen än jag fastän du är gravid” ”Gud det syns ju knappt att du är gravid, du måste ha väldigt liten gravidmage” osv. Ibland ville man verkligen täppa till truten på dom!) Under första året efter förlossningen gick jag ner 23 kilo. Utan att ha rört mig nämnvärt mer än under barnvagnspromenaderna och ägnat mig åt yoga. I efterhand tänker jag ”Vilken tur att jag gick upp alla dessa kilon, vad skulle annars vara kvar av mig efter ett drygt års amning”. Jag tycker absolut att man har rätt att tycka saker om barn och graviditet, oavsett om man varit med om den erfarenheten eller inte, och jag tycker det är bra att säga vad man tycker, om allt! I det stora hela tror jag du har rätt om att man inte ska gå upp för mycket, vilket även barnmorskorna säger. Och självklart är det bättre att röra på sig i den mån man kan och äta sunt!! Men MIN erfarenhet är att dom där tjugo extrakilona inte var ett problem, för mig i alla fall! Sen tänker jag så här, det är olika för alla, vissa mår dåligt under graviditeten, om lite extra godis kan få dom att må psykiskt bättre, så tycker jag att man kan vara lite snäll mot sig själv och tänka att det psykiska välmåendet väger upp den fysiska påfrestningen. För även mammans psykiska tillstånd påverkar ju miljön för det växande barnet.
Minerat område! Intressant att ordet ”kontrollera” kommer upp en del. Är själv en av dem som fallit för varenda craving när jag varit gravid. Och gick upp 30kg vid första. Kanske för att jag äntligen tyckte det var så skönt att släppa kontrollen? Även fysiskt ”friska” människor kan ha olika anledningar till att gå upp extra mycket eller kanske också för lite. Alldeles för mycket tid går ofta åt till dessa funderingar, och jag tror nog att du också menar att man ska göra det som är bra för en – viktigast att man inte gör våld på sig själv eller bebisen genom för mycket eller för lite vikt. Fortsätt njut som du vill njuta och känn dina två hjärtan slå i kroppen!
Ja, givetvis ska man göra det som är bäst både för bebis och mamma. Då tror jag att 20-30 kg är dåligt för båda faktiskt. Visst är det ett minerat område men jag tycker verkligen folk måste sluta tänka att de ska passa på, det är aldrig ett bra läge att passa på och missköta sin hälsa.
Hej Madde!
Riktigt bra inlägg och kul att du vågar uttrycka din åsikt även om den kan vara kontroversiell enligt vissa. Skulle vara riktigt skoj att få läsa ett inlägg om överviktiga och deras ”problematik” med låg förbränning, offerställning osv. Vill inte påstå att alla feta har sig själv att skylla men jag vågar hävda att majoriteten själva är orsaken till deras övervikt. Hoppas graviditeten kommer att gå bra för dig.
Tack för en bra blogg! Kram Linda.
Säger precis som Wanja att det säkert stämmer i de flesta fall, men inte alla!
Jag var ”normalviktig” och tränade 3-4 ggr/veckan. Det hade jag tänkt fortsätta med långt in i min graviditet – det är ju bra att hålla sig aktiv! Jag hade också tänkt jobba fram till några veckor innan förlossningen. Men oj så fel jag hade.
Jag gick upp 23 kg under min graviditet. Foglossningarna började i vecka 8. Första sjukskrivningen (25%) kom i vecka 12. I början var de största problemen att sitta ner och att springa, men jag kunde fortfarande gå och stå. Sen blev det successivt värre tills jag till slut jag hade problem med att både gå, stå, ligga och sitta – kunde i stort sett bara ligga ner på sidan med en kudde bakom ryggen. Inte läge för någon träning direkt. Givetvis gick jag upp i vikt – ligger man bara ner hela dagarna gör man inte av med mycket energi så då spelar det ingen roll hur lite man äter. Den sista månaden svullnade min kropp upp som en ballong – havandeskapsförgiftningen gjorde att kroppen samlade på sig enorma mängder vätska. Efter förlossningen var det som en ballong som ”sprack” och jag kissade ut alla mina dubbelhakor på ett par veckor. Fem av ”ligga stilla kilona” var där emot betydligt svårare att få bort och dom fick jag kämpa med ett tag.
Givetvis ser de flesta graviditeter inte ut som min (tack och lov) men man ska vara försiktig med att dra alla över en kam – du vet inte vilken problematisk just den personen gått igenom för att få sina graviditetskilon.
Som jag svarade ovan så är det givetvis en annan sak om man är sjuk, det jag pratar om är friska människor. Jobbigt att du fick en så tuff graviditet!
Kan nog hålla med dig efter mina egna erfarenheter. Har fött 3 döttrar, gått upp 8 kg med . När det närmade sig förlossningen gick jag ner 1 kg så jag slutade på 7 kr viktuppgång. Jag hade då, precis som nu, grupper jag ledde och därför tränade jag på som vanligt. Hade inga foglossningar eller andra krämpor. Visst blev jag lite begränsad med sit-ups och sånt men ändå inte så mycket. Joggingturerna blev cykling o.s.v.
Det var absolut inte så att jag gick omkring och tänkte på vad jag inte fick äta, utan jag var som vanligt rätt sund, men på ett bra sätt.
Jag brukar hålla med dig men.. inte riktigt den här gången. För många är detta helt korrekt och väldigt många ”utnyttjar” situationen men graviditeter är verkligen olika. Första gången sa jag också ”vaddå cravings?” det gjorde jag inte andra gången… Det är liksom inte ett normalt ”jag är sugen på godis sug” det är ett ”jag dör om jag inte får xxx” sug.. Jag jämför det lite med tröttheten, jag trodde jag varit trött innan men oj vad fel jag hade.
Vätskebiten är svår, finns klart att rörelse och intag påverkar men jag var gravid på vintern första gången och på sommaren andra. Jag rörde mig mycket mer andra gången men lade nästan inte på mig vätska alls första gången och massor andra. Jag har en granne som svällde 30 kg båda gångerna och tappade allt på mindre än tre månader, hon kissade määängder efter båda förlossningarna.
Sen finns det ju många som faktiskt inte kan/får röra på sig. Jag var beordrad att sitta stilla i flera månader då man var rädd att jag skulle föda på tok för tidigt i kombination med grym foglossning. Andra får så illa foglossning att rullstol är det enda som gäller.
Alltså, jag håller med om att man ska göra det bästa av situationen och att många hellre sätter sig och äter choklad än tar en promenad för att ”jag är ju ändå gravid” men ändå så anser jag att situtionerna är så olika att man måste anpassa ”det bästa av situationen” till varje situation.
Tänk bara på att man kan gå ner massor av amningen så om man inte har så mycket reserver i vanliga fall kan det vara skönt med några buffertkilon…Mera choklad alltså!
Jag brukar störa mig mer på de som har fött barn och säger att det inte är möjligt att gå ned de där kilona igen. Ren BS.
Angående cravings: det beror ju heeelt på vad man får cravings för. En flickvän till en av min pojkväns polare fick cravings för jordgubbar. Kan säga att hon inte direkt höll tillbaka konsumtionen. Hennes pojkvän var dock inte lika imponerad då hon kunde komma på 4 på morgonen att hon bara MÅSTE ha jordgubbar, men det är väl smällar man får ta. Menar, det är inte han som ska föda sen… ^^
Tänkte av naturliga skäl inte kommentera själva graviditetsbiten men måste säga att veckans bästa felskrivning är ”Underviktiga kan gärna få gupp…”
Haha, nä men vad fasen, jag som tyckte att jag läste igenom så noga innan jag publicerade! Nåja, ändrat nu.
Instämmer. Men… Gick upp över 20kg med mitt första trots full rörlighet, aktivitet och normalt matintag. Varken under-eller övverviktig. Hade samma inskrivningsvikt med barn nr 2 4mån efter den första förlossningen. Varför? Tror därför inte det är riktigt så enkelt.
Intressant! Har du själv någon teori om vad det berodde på att det blev så?
En graviditet innebär ju en hormonellförändring som är olika kraftfull. Denna hormonella förändring påverkar även vår kropps sammansättning så att den t ex under amning har ett högre fettandel. Och detta är ju inget som sker plötsligt vid förlossning Men åter ser detta olika ut. I sin tur påverkar detta även vår förbränning. Och vår vikt oavsett om vi rör och äter lika som tidigare.
Men mest av allt binder vi olika mycket vatten. Svårt att styra över.
Och självklart håller jag i generella termer med dig. Men jag tror också att det i den fitness/träningsbranch du/jag/vi rör oss i är en dold viktuppgångsfobi som vi rättfärdigar med att det inte är bra att gå upp för mycket i vikt. Och att det kan få onödiga konsekvenser om vi inte inser våra olikheter i hur kroppen reagerar.
Jag håller med dig hela vägen till sista stycket. Jag tror verkligen inte att det här är ett uttryck för en rädsla att gå upp i vikt! Som fitnesstränande och tävlande väger jag redan betydligt mer än en ”vanlig” tjej och det var länge sedan jag slutade jämföra min vikt med någon som bara tränar spinning tex. Det jag talar om här är ju att lägga på sig onödigt mycket FETT, och det ÄR ju skadligt, det är inget snack, så att säga att man försöker rättfärdiga en fobi, nej du, det är ju inte mer sunt att lägga på sig 15-20 kg fett bara för att man är gravid…det är ett faktum.
Mycket, mycket bra! Jag gick upp de där 10 kg med båda mina barn och tappade allt utan att anstränga mig efteråt. Jag tränade under båda mina graviditeter och åt precis som vanligt dvs mycket mat, mycket näring och bra energi! Jag tycker du är en bra och sund förebild så fortsätt med sådana här inlägg!
BRA inlägg!
Håller med!
Riktigt bra inlägg som jag verkligen kan skriva under på trots att jag inte varit gravid själv. Vill dock tillägga att det faktiskt finns vissa medicinska åkommor som kan orsaka snabb viktuppgång och vätsekansamling mot slutet av graviditeten, t ex havandeskaptsförgiftning. Man vet inte riktigt varför, men det kan nog inte lösas med träning och kost. Fördelen med dessa kilon är att vätskan inte sitter kvar efteråt
Ingen regel utan undantag även. Men som sagt, bra inlägg! Lycka till dina sista veckor.
Absolut, blir man sjuk så gäller givetvis andra regler, då kan man inte kontrollera det så mycket.
Har inget att tillägga förutom att det hade varit mer tabu att skriva det här om du varit man. hehe
Det är nog sant.