Är huvudet dumt så får kroppen lida. Det vet vi sedan länge, det är ett sånt där ordspråk som vi tar till om vi stressar och slår tån i soffbordet eller om vi utsätter oss för en tuff prövning och börjar ångra oss en bit in på vägen. Men ibland önskar jag att någon hade tejpat upp den meningen framför mina ögon, ni vet sådär hängandes på en liten skylt, på en pinne som sitter fast i nacken.

Vi körde ju ett utomhuspass i Ursvik igår med teamet. Jag kan ju inte springa nu, på grund av mina fogar, så sambon fick leda uppvärmningen med lite jogg, höga knän, hälkickar och annat skoj. Jag stod i mitten av gräsplanen och pekade mest.

Plötsligt kommer det fram en man i femtioårsåldern. Han säger lite spydigt att ”de kanske hör dig bättre om du själv springer med. Varför springer inte du?”

Om det inte funnits vittnen hade jag nog hoppat på honom och gett honom en och annan smäll. Det liksom vred till i mig, jag vill ju inget hellre än att springa, jag behöver ingen som gör sig löjlig över att jag ”latar mig”. Jag mumlade något om att jag hade ont och pekade på magen. Jag skulle ha gett honom en jävla uppläxning men jag blev så paff faktiskt!

Hur som helst, detta ledde till att jag kände mig allmänt kass som mest bossade runt och pekade istället för att träna själv, och när det var dags för de olika konditionsövningarna så var jag tillräckligt dum för att själv ställa mig och visa vad jag menade med utfallshopp, när en av deltagarna inte förstod. Det var väl det dummaste jag kunde gjort.

Några sekunder senare krampade hela höftböjaren ihop. Det gick inte att stödja på benet. Bra där Madde.

Den smärta jag haft i fogarna innan var ingenting jämfört med det här, kan jag lova. Det gick inte att gå, jag fick hänga över sambon för att kunna hoppa på ett ben ut till vägen, hela benet bara gav upp. Efter en stund lättade det lite och jag kunde halta fram men att gå i normalt tempo var inte att tänka på. Extra roligt blev det här när alla jag mötte frågade om jag skadat mig och jag bara kunde mumla att jag hade foglossning. Förstår ni hur otränad jag kände mig?!

I morse kändes det ingenting, men när jag gick från bilen till kontoret så kom det tillbaka med full kraft. Vi pratar alltså om 150 meter ungefär.

Ni förstår att det bara är att glömma all form av rörelse de närmaste dagarna, som involverar gång, löpning (självklart!) och allt annat där fötterna är i marken. Jag hoppas att cykling och crosstrainer fungerar, annars kommer ni att få se en massivt deprimerad fitnesscoach inom det närmaste.

Så ja, för att återknyta till där vi började. Är huvudet dumt så får kroppen lida. Men också, smakar det så kostar det. Det är ju faktiskt frivilligt att skaffa barn (förutsatt att man kan få några överhuvudtaget) och är man inte beredd att förändra sitt liv under den perioden man bär barnet så ska man nog  överväga att inte skaffa några. Med det vill jag säga att man får räkna med att livet förändras, mer eller mindre, och att kroppen just under denna period inte tillhör en själv. Så enkelt är det.

Undrar när jag själv ska förstå det??

Det här är inte en speciellt bra övning för mig just nu, vilket jag egentligen vet sedan länge.