Det blev uppehåll i regnandet till slut, så jag kom iväg med cykeln. På ett par pigga ben laddade jag för en runda som jag hoppades på skulle bli omkring två timmar.

Det var första gången jag cyklade sen vi flyttade hit så jag visste egentligen inte om jag skulle hitta men sambon hade förklarat en runda som var ganska enkel, höger, sen vänster, vänster, vänster och vänster, så skulle jag typ vara hemma igen (ja det brukar funka så att cykla i en fyrkant men det förutsätter ju att det finns vägar som viker av på rätt ställe också för att det ska bli lagom långt), han trodde den skulle bli kring tre mil. Sen tänkte jag lägga på lite till för att få så lång tid jag ville ha.

Den första timmen rullade på så oförskämt bra att jag nästan blev lite kaxig. Snittempot såg fint ut (för att vara mig) och benen kändes pigga som fasen. Jag kände mig i bra form!

Note to self: Om allt går lite för bra för att vara sant, då är det förmodligen det. Om du ser att det blåser storm i träden så räkna med att du förr eller senare kommer att få den stormen vänd emot dig.

När jag svängde av i den tredje vänstersvängen så mötte jag både motvinden från helvetet och samtidigt uppförsbacken från typ helvetet 2. Jag bara dog! Tempot sjönk skoningslöst och det fanns inga som helst möjligheter att göra något åt det. Allt jag kunde fokusera på var att komma upp. Givetvis kompenseras en sån uppförsbacke med en nedförsbacke men den kändes alldeles för kort för att hinna återställa någon energi i benen. Det var verkligen som att ha cyklat rakt in i väggen. Kanske berodde det på detta att jag sedan, vid den tänkta fjärde vänstersvängen, valde att svänga höger. Hjärnan hade helt enkelt lagt av.

Tre kilometer åt fel håll innan jag insåg mitt misstag och snällt fick vända tillbaka för ännu lite mer motvind och några fler backar. Gissa om jag var tacksam när skylten som indikerade 5 kilometer hem dök upp??

Benen var vid det här laget färdiga för slakt, den energigel jag petade i mig räckte inte och kom troligen för sent, så kampen fortsatte tills jag kunde stanna klockan hemma efter 1 h 50 minuter och nästan fem mil. På ett sätt helt slutkörd men på ett sätt också helt genomlycklig.

Jisses vad det var länge sen jag fick ta ut mig så hårt! Uthålligheten är uppenbarligen under all kritik men det är helt okej just nu, men känslan av att bli helt slutkörd kan jag tydligen fortfarande nå. Och den var grym, precis som jag minns den!

Ni ser var det blev fel va….?