Jag jobbar hemma, som vanligt. Att bo på landet och jobba hemma kan ibland framstå som ganska ensamt. Och jo, det är det. Men jag tycker det är väldigt skönt!

Idag har jag haft besök av en kille från Securitas som installerat larm hos oss (bra att ha när man är bortrest långa helger i taget) och även om han bara var här en timme så hann jag tänka att ”men gå nu då så jag får vara ensam!”. Haha, jag är som en liten enstöring emellanåt!

Sen har jag hunnit sitta i telefon med en klient och ha ett snabbt avstämningsmöte med min chef på jogg, dessutom går chatten på facebook varm då jag stämmer av olika upplägg och tar emot beställningar på kosttillskott och kläder, så jag känner mig inte ett dugg ensam faktiskt.

Dagens jobb börjar vara avklarat, några smågrejor kvar bara. Jag följer spänt väderutvecklingen utanför fönstret, varannan kvart skiner solen och varannan så öser regnet ner. Inte helt lätt att veta hur det ska bli. Men jag tänker minsann vänta ut det.

Varför bryr jag mig då?

Jo, för att jag har planerat för ett cykelpass idag. Även om löpning i regn kan vara ganska skönt så är jag inte lika övertygad om att cykling är det. Blåsten blir ju mycket värre när det går så snabbt och ja, jag kan ju inte direkt klä mig i regnjacka och långbrallor… jag vet, jag pratar inte som någon riktig cyklist just nu, men det är jag ju inte heller, jag är ju bara en löpare som nöjer sig med cykling de dagar då löpningen inte funkar. Så jag har rätt att vara lite gnällig,eller hur?

Juni förra året, längs Säröleden. Min typ av cykelväder.