Det blev två pass idag, även om det andra satt ganska långt inne. Att hinna halvslumra på soffan mellan träningspassen är förvisso skönt, men risken finns verkligen att det upplevs som lite väl skönt. Dock underlättade det betydligt att sambon också skulle iväg, fast till gymet igen, så då ville jag ju inte vara sämre.

Jag sprang min ”korta” runda, som är sju kilometer, och förutom att jag hade håll de första två kilometerna så kändes allt bra. Magen har gjort ett fasligt tillväxtsprång den sista veckan så idag undgick det nog ingen jag mötte att jag var gravid. Att springa längre än den korta rundan är nog bara att glömma nu, jag var förvisso pigg efter dagens sju men jag tror att milrundan, som är nästa distans jag har en fast runda för, skulle bli för tung. Vem vet, kanske vågar jag mig på den en enda gång till innan vi flyttar? Det hade varit fint att få säga adjö till de vägar där jag har susat fram vinter som vår, i sol såväl som i ösregn. Ja, jag ska nog ge det ett försök kommande vecka. men en mil känns långt just nu. Lustigt hur snabbt saker förändras, en mil var ju normal distans innan frukost för några månader sen. Och ja, jag vet. Det kommer att vara det igen, så småningom.

Jag avslutar med en sak som jag skrev på både facebook och twitter idag, och som jag verkligen tror är kärnan till varför vissa börjar träna och sedan fortsätter medan andra tycks börja om igen och igen och igen…

”Jag tror mycket fler skulle behålla bra rutiner om de identifierade sig som ”jag ÄR en sån som tränar” istället för ”jag FÖRSÖKER röra på mig”. Se dig själv som en aktiv person, inte som någon som just nu försöker komma i form.”

Här tänkte jag fota vilken fin knut jag lyckats göra i håret, men ja… vi låtsas att jag istället ville visa er min fina tröja.

Eller magen. Eller nåt.