Jag började jobba ganska tidigt i morse. Tyckte inte att jag hade så mycket att göra, men tiden rann iväg. Planen om att springa innan lunch fick revideras, plötsligt var jag vrålhungrig och klockan var halvtolv. Bara att värma på matlådan och tugga i sig, fortfarande vid datorn. Att göra-listan krympte sakta men säkert och när klockan visade 13.00 hittade jag äntligen en lucka för träning.

Frustrationen rev i kroppen, när saker inte blir som man vill, eller missförstås, utom ens kontroll, då blir det svårt att tänka på något annat. Jag fick nästan tvinga mig iväg utanför dörren, huvudet kämpade emot och ville inte alls ut. När jag väl startade klockan var det som att trycka på en knapp till själen istället för till en GPS. Jag bara flög iväg.

Planen var att ta det lugnt men det var bara att glömma. Tempot var skyhögt redan efter 500 meter och jag fick tvinga mig att sänka det. Andningen kom i kapp efter ett tag och jag hittade rytmen. Andas in två steg, ut ett. Lätta, korta steg, högt upp på foten. Tassa fram.

Blicken fäst vid horisonten. Frånvarande. Bestämd. Målmedveten.

De som såg mig trodde nog att jag jagade någon. Och kanske var de det jag gjorde. Någon eller något.

Tempot fortsatte vara lite för högt men jag bet ihop och kämpade på. De sista två kilometerna var en riktig kamp, törstig, trötta vader, varmt. Dessutom motvind när jag svängde in på sista raksträckan hemåt. Bit ihop och kämpa på.

När jag stannade klockan efter sju kilometer var det som att jag hade hunnit ikapp mig själv. Lugnare, tryggare, starkare. Mer av mig,  mindre av alla andra. Så som det brukar vara.

Vilken tur att jag tvingade mig ut, annars hade jag fortfarande suttit här och brottats med mina egna tankar.