Jag har suttit i möten hela dagen, på redaktionsträff med Jogg. Som sig bör så tog vi oss självklart ut för en härlig lunchrunda i det fortfarande alldeles magiska vädret. Hur länge ska vi våga hoppas att det håller i sig? Gärna till lördag när jag kör kettlebells-kurs utomhus.

Varmt och soligt alltså, och en skara på hela sju personer blev vi, bland annat Eva, Johan och Andréa, som plöjde ett varv runt skogarna i Alingsås. Fråga mig inte var vi var, det vet jag inte, men riktig terräng var det och strax efter mitten på rundan sprang vi nerför grisbacken som tydligen heter Laggarebacken, där vi sprang backintervaller för några veckor sedan. Otroligt vackert var det, även om det garanterat var mer uppför än nerför (joho, det går visst!), men naturen var verkligen fantastisk och mitt knä älskar mjukare underlag.

Jag älskar dessutom den här värmen, att få springa i t-shirt och kortbyxor, att slippa tänka på vantar/pannband/vindtät jacka. Däremot blir jag sjukt törstig av värmen och så även idag. Sista kilometerna kunde jag bara tänka på iskall apelsinjuice!

Knäet höll sig ganska bra i skick, det har börjat strula lite mer igen på slutet, men eftersom underlaget var mestadels skogsstig så klarade jag nio kilometer innan det började klaga. Sen högg det dock till rejält vid strax över tio, så när vi väl var framme efter drygt 11 kilometer så var jag rätt så butter. Bara över knäet såklart, allt annat var ju fantastiskt och gjorde ändå allt värt det. Men det är ju själva f-n med det här knäet… Amputera?