I morse var det dags att köra första passet i Träningsglädje training camp, och som jag skrev igår var det backträning + benstyrka som gällde. Jag gillar att passen är upplagda så att man kan anpassa dem efter sig själv, vilken dag och tid man vill köra, samt tex längd och lutning på backen. Det gör ju att alla kan vara med!

 

Jag valde en riktigt brant backe på ca 150 meter. Eller hela backen är nog drygt 500 meter, men jag valde en sträcka mitt på, där jag tydligt kunde se var jag skulle börja och sluta mina ruscher. Jag har nog aldrig sprungit uppför hela denna backe, men varje gång jag springer nedför den tänker jag att jag skulle vilja klara att ruscha uppför hela, nån dag. Inte idag.

 

Efter 10 minuters uppvärmning var det dags för första setet. 3*20 knäböj följt av rusch, ingen vila emellan. Det gick ganska bra, jag kände mig stark och hade ett bra steg. Knäböjarna gav en chans att hämta andan emellan, så det blev aldrig ohanterligt.

 

Mellan seten skulle det vara två minuters vila, men jag valde att korta ner den och bara köra en minuts vila. Ska det vara tufft så kan det lika gärna vara riktigt tufft!

Set 2 bestod av 3*20 utfallssteg + 3 ruscher, ingen vila. Nu började det svida lite i låren och utfallen tillät inte alls pulsen att sjunka på samma sätt som knäböjen, så jag var andfådd redan i början av ruscherna. Tempot blev nog lite lägre här, men fokus låg på benstyrka så jag brydde mig inte om tempo. En minuts vila efter hela setet och sedan på det igen!

 

Set 3 var det jägarvila som gällde 3*40 sek + 3 ruscher, inte heller nu någon vila. Jägarvilan gör benen väldigt stumma, så det såg nog lite roligt ut de första stegen när jag försökte rusa iväg och benen mest sladdrade omkring… 40 sekunder kändes lagom, första gången var det lite för lätt, andra var det rätt segt och sista gjorde det ont. Bra där!

 

Sista minutvilan innan de avslutande tre ruscherna, nu utan någon styrkeövning emellan. Bara ner och vända, och attackera igen!

 

Nu gick det inte snabbt, men jag slet i alla fall allt vad jag kunde. Precis när jag vände för den sista rundan såg jag en moped längst ner i backen, så jag gav mig fasen på att hinna så långt upp på mina 150 meter jag bara kunde innan han skulle hinna ikapp mig. Bra draghjälp, den ruschen gick nog snabbast av alla 12!

 

Några minuters nedjogg och sen var jag mosad. Lång stretching i solen och massa vatten, så började jag känna igen mig själv igen. Det här kommer nog att kännas i benen imorgon…

Svettigt som sjutton, då solen strålade som att den fick betalt för det…

 

Springbenen fick bekänna färg…

Det är nog första gången i mitt liv jag haft med mig (och tömt!) vätskebältet under en runda på 6 kilometer…