Jag tänkte lite på det där med nedvarvning, när jag sprang mitt morgonpass i måndags. Jag brukade vara rätt dålig på det, nedvarvning alltså- inte att tänka,  men sista månaderna har jag blivit betydligt bättre. Jag tror jag vet vad det beror på.

 

Jag är ju, som ni vet, ingen snabb löpare. Jag är däremot en rätt seg, envis, och passionerad löpare. Jag nöter gärna mil efter mil, men om någon skulle utmana mig att pressa min miltid mot tex 40 minuter, då skulle jag nog tappa lusten helt.

 

Jag gillar när det går lätt. Ett bra pass för mig är ett pass där jag har pigga ben, och kommer hem och känner att jag hade kunnat springa en mil till. Kroppen är i form. Visst, jag njuter av att kunna hålla 5 min/km på en morgonjogg över en mil, utan att direkt känna mig berörd, men så mycket snabbare än så är jag inte.

 

Och det är helt okej.

 

Men det jag vill komma till är att jag mest njuter av när det går lätt.

 

När jag springer intervaller, eller som i måndags insprängda fartökningar, då tycker jag förvisso att det känns bra att faktiskt kunna trycka på. Men mest av allt motiverar jag mig med hur skön nedvarvningen kommer vara efteråt.

 

En bra nedvarvning kräver att man kört hårt innan. Det är inte alls lika härligt att jogga ned efter ett halvdant pass som efter ett då jag tömt kroppen helt. Att springa den sista tuffa intervallen, eller backen, eller spurten, och veta att snart, inom ett par minuter, kommer jag att få springa precis så långsamt jag vill, det är grymt! Jag kommer känna tröttheten ta över hela min kropp, benen kommer att vara matta, andningen tung och jag kommer kanske inte riktigt att veta varför jag håller på med den här smärtsamma sporten. Men det kommer att vara helt okej. För varje steg kommer känslan att tona ut och energin återvända.

 

Inom ett par kilometer kommer jag att ha glömt hur jobbigt det var att få luft, hur jag bara önskade att det skulle ta slut. Jag kommer att njuta av en lugn andning igen och känna hur mycket jag älskar att springa.

 

Nedvarvningen är då jag laddar upp min motivation inför nästa pass. Jag tillåts ta det exakt så lugnt jag själv vill, utan krav, utan press. Den glädjen, tillsammans med den underbara mattheten i kroppen, som vittnar om ett väl utfört pass, den gör att jag kliver upp ur sängen och ut genom dörren flera timmar innan jag egentligen behöver gå upp, nästa morgon, och nästa, och morgonen efter det.

 

Det är belöningen jag är ute efter!

 

På tal om belöning… är det här belöningen för sex timmars lidande? Ena vaden dubbelt så stor som den andra… är det ”tack” på den eller??