Jaha, då var det dags att tömma kroppen på alla energi jag laddat den med igår. Jag började med att spendera några timmar på seedningsloppet för Göteborgsvarvet, hejade på vänner och bekanta, samt en och annan klient. Själva loppet tömde mig inte på energi, det laddade snarare upp mina löpbatterier lite extra- galet vad sugen man blev på att tävla! Dock segade kylan till mig lite, så när jag satte mig i bilen hem och insåg att jag strax skulle ut och mala massa kilometer, ja då var jag inte jättetaggad.

 

Taggad klient. Som en stund senare mosade sitt PB rejält…

 

 

Men men, på med ordentligt med kläder, och så trampa iväg. Pigga ben och bra musik fick mig snart på bättre tankar, och jag ställde helt enkelt in mig på att jag skulle spendera ca 2,5 timmar ute i friska luften, och lyssna på bra musik.

 

Första milen gick hur lätt som helst, över Marieholmsbron mot stan och tillbaka till Hisingen via Göta älv bron. Korsade Backaplan, styrde mot Björlanda och sedan upp i Hisingsparken. Nånstans här började det blir segt. Drack vatten, åt energibar, men underlaget var mest blankis och backarna avlöste varandra skoningslöst. Jag tittade oftare och oftare på klockan och de lätta benen hade utan att jag märkt det bytts ut mot ett par tunga och klumpiga. Taskigt!

 

Från 18 km och hem, dvs de sista 7 kilometerna, var det mest skallen som sprang, benen klagade på att de var trötta, magen var törstig och jag började bli trött i magmusklerna (ja, coreträning, jag vet…)

När klockan pep till inför den sista kilometern sneglade jag upp mot trädtopparna och tackade nån slags lycklig stjärna för att jag ändå slutför det jag påbörjat.

 

Pannbenet behöver också sin träning ibland. Kom ihåg det.